Började läsa en bok, läste några sidor innan jag kände att text måste ut. Måste få ventilera om det sjuka som kallas livet. Vår existens här. Allt oftare så landar jag i känslan av att jag inte förstår poängen. Känslan av att inte passa in, eller mer känna mig som ett ufo. Ett ufo som går runt och leker de lekar som vi människor har hittat på med varandra för att skapa ett fungerande samhälle och mening i tillvaron. Allt är bara så knäppt på något vis.
Det enda jag vet om mitt liv är att jag kommer att dö. Den insikten har svårt att landad i mig, låta den få bli en del av mitt hjärta. Ofta säger jag det högt, om och om igen som för att jag vill förstå det på djupet. Vi kommer dö. Det enda jag vet är att jag kommer dö. Jag kommer att lämna livet. Vid någon tidpunkt kommer jag att sväva ut ur min kropp och mot något som jag inte vet någonting om. Mot något nytt i en annan skepnad, men Agnes kropp får ett slut. Jag ser det så tydligt framför mig. Skiftet. Från att vara ett med kroppen och den snurr av tankar som vi har när vi är människor till att se kroppen ligga kvar. En vacker dag kommer jag få vara med om döden. Lämna saknad efter mig.
När insikten kommer och vi möter det faktum att vi kommer att dö, vad ska jag göra med livet då? Vad vill jag med min tillvaro då? Om allt var säkrat och jag visste att min tid kvar var kort vad skulle jag göra? Inte skulle jag banta mig smal och leva sista tiden i självsvält, arbeta mer än jag behövde eller vara arg över gamla sår. När döden kommer nära är det på något vis som att vi ser klarare. Ser allt det som egentligen betyder något och det som skapar en mening. Det som bör och ska få vara våra ledstjärnor i livet lyser starkare. Det vi värderar och prioriterar i livet när döden kommer nära är det vi önskar ska finnas med oss bakom. Det vi önskar och värderar bakom det drama och den ignorans som ofta skuggar vår klarsynthet. Just nu känner jag att jag vill hylla döden. Inte för den smärta den många gånger för med sig, inte för att den kan komma och bita oss i röven när vi minst anar det, men för att den får oss att vakna. Det brutala, skoningslösa och ovissa tänder någonstans liv och får oss att se vad just vårt liv i stunden bör handla om. Kontrasterna blir tydliga och för det känner jag tacksamhet. Med varje mörker kommer det alltid ett lika starkt ljus.
