Läkningen av själen. Har ni hört talas om den berömda löken, den där du skalar av lager för lager för att sen möta dig själv bortom alla rädslor? Där är jag, mitt i expansion. Läker och kommer mig själv in på djupet när livet möter stillhet. Ju mer jag stannar av, ju mer kommer upp.
Just nu står jag öga mot öga med självhatet och destruktiviteten. Jag blir förvånad varje gång något kommer till ytan. Varje gång har jag tidigare levt i övertygelsen om att jag varit fri och tacksam för att det som nu är närvarande inte har funnits för mig. Jag har varit stolt över att jag har varit så dedikerad i att finnas för mig, ta hand om mig. Nu har jag precis insett att jag lever i den totala motsatsen. Mitt huvud manipulerar ner mig själv på ett slug sett in i självdestruktivitet för att det finns ett dolt program som skriker självförstörelse och självförakt. Vet inte hur jag ska kunna förklara det jag ser, men jag ser att det åter igen är något har eskalerat tills jag vaknar till.
Det som som händer i mina tankar är att jag vänder allt jag gör och allt som händer till något negativt för mig själv. Wow, tänker ni- charmig tjej! Det sker tyst för mig själv tills jag bara ser allt jag gör fel. Väljer jag att göra något, är tankarna där och talar om att jag skulle gjort annorlunda. Jag går upp fast jag egentligen är trött, gör fina saker för mig själv för att jag djupt där under tror att det är vad jag borde mer än att jag ger mig själv att må bra i stunden. Jag ser att jag omvedvetet håller mig från att göra saker som jag tycker om, blir arg på mig själv för att jag inte gör det. Det låter så extremt och solklart när jag ser det objektivt, det är helomfattande men det sker så fördolt och har funnits så djupt under lång tid att det inte längre syns för mig själv. En övertygelse sitter som ett grundprogram i din dator du inte bara kan dra till papperskorgen för att bli fri ifrån.
Jävlar, skulle kunna skriva om det hur länge som helst. Det genomsyrar ju allting! Det jag gjort typ hela mitt liv har varit baserat på måsten och att jag vill vara elak mot mig själv. Jag höll på att svälta mig till döds, inte ens då vaknade jag till. Det fina är ändå att tron på att jag måste fixas för att jag har så mycket problem i kombination med min omättliga nyfikenhet gjorde att jag tog massa kurser i personlig utveckling så jävla osmart av mitt destruktiva ego, universum vann för nu sitter jag med kontaktnät, visdom och redskap och slipper stå handfallen inför det faktum att jag tror att jag hatar mig själv.
