Nästan dagligen under en månad, kanske mer kommer det upp för mig när jag sitter och landar inåt i mig själv varje morgon- dela med dig av hur du mår på via internet och sociala medier. Slår av det många gånger för att jag tänker och känner att det är väl det enda jag delar med mig av. Bilder på något som är i stunden och mina filosofier och uppdateringar om vart jag är.
Men så vet jag egentligen, hur värdefullt det är. För mig om inte annat. Jag älskar ju att sätta ord på det som lever hur ska vi annars känna igen oss i varandra.
Så med lite motstånd gör vi ett nytt försök här igen…
Just nu i livet gör jag ju det som många säkert, där bakom, kanske långt där inne längtar efter och någonstans behöver. Jag lägger nästan ner all min vakna tid och hela min själ i att försöka vända hela den här skutan- kallad Agnes på rätt bana igen efter att allt varit så snedvridet.
Många kan säkert skjuta på den processen, leva i avstängdhet, i ett högt tempo, fylla på genom andra substitut men jag kunde inte det med. Jag gick rakt in i den där väggen- det är nästan komiskt att det heter att gå in i väggen för det är verkligen så. Något högre, något större säger till mig att, nej du lilla vän. Nu sätter vi upp en vägg här för nu går det inte att springa på denna snedvridna, destruktiva banan mer. Vänd om, vänd rätt.
Så det är vad jag gör. Der river upp allt, det mesta. Det som innan mest bara var en ihopsmetad, ihopbakad, hårdpackad ångest härva med allt mer pikiga ångestattacker började jag sen med tiden att börja kamma igenom. Vad handlade det om egentligen den där rastlösheten och den konstanta oron som hela tiden låg där som en täckmantel? Det är sånt jag gör, sånt spenderar jag min tid med så att jag aldrig igen kommer behöva fly på samma sätt som jag gjorde då eller spendera tid på att skjuta i väg långt åt helvete ifrån mig själv för någon annans skull.
Det låter så jävla lätt när vi säger det till varandra, gör det som känns bra för dig. Det är ditt liv och lyssna på dig själv. Att kasta ur sig något sånt får mig nästan förbannad. Hur gör jag när jag aldrig tidigare ha fått ha ett eget jag och den inre rösten blivit så kvävd att det inte ens går att höra den? Ur det perspektivet är det inte alls så lätt att bara lyssna på sig själv och det är en jävla härva att börjar följa efter det som knappt har funnits alls i tillvaron.
Så där har vi mitt jobb. Mitt heltids jobb som jag värnar så mycket om men som utåt kanske inte ens syns för världen. Det är så ledsamt egentligen.
