Jävlar i havet vad det tar emot att erkänna det här för mig själv. Vill knappt skriva det men vad funkar bättre än att outa det jag inte vill erkänna för mig själv för andra bara för att tvinga mig själv att vara sann?
Det är dags för en förändring. Jag ser det nu. Hamnar i samma situation inför varje terminstart. Går upp i atomer över att jag är peppad och motiverad till att börja skapa och uppleva men så händer något och BAMMM plötsligt känns det som en orimlighet. Som att jag behöver skrapas upp från marken av min omgivning. Det har hänt igen, sällan eller aldrig har jag mått som jag gör och kanske är det vad som krävs för att jag ska se klart. Att nu är det dags, att ta hand om mig själv på allvar. Jag litar inte på mina gränser och behöver få utforska vad som är sant för mig och inte. Men vila, dokumentera och förstå vad som får mig att må bra. Åter igen välja livet.
En stor del i mig skriker ut känslan av total meningslöshet. Som ett straff att behöva vara hemma istället för att upptäcka världen. Solen, värmen, badet och känslan av äventyr som bubblar över att bara få gå till en affär med ett annat utbud. Jag är ännu inte vän med valet att jag behöver landa i mitt hem. Får försöka se det som en kort tid med att bara vara och landa med mig själv. Det är allt fokus på det nu. En del i det är att skriva, målet är ett inlägg i veckan där jag kan få skriva om mina nya fynd på resan mot mig själv och mina gränser.
Heja!
