Hej. Hej.
Jag fortsätter att utforska mig själv och möta tilliten till min egen vilja och mitt driv. Det står klart för mig att skriva är något som jag mår bra av och som jag vill göra mer av så vi ska se om jag inte kan få snurr på fler inlägg. Mitt i all beslutsångest jag har så är det tydligt. Jag vill skriva meeer.
Jag vet att jag skrivit att jag växer i mig själv väldigt starkt just nu. I helgen känns det som att jag hade något slags slutprov inför det. Mina föräldrar var är. Doum, Doum, DOOUUUMMM…
Inte för att det är en så stor sak egentligen men tror inte jag är ensam om att jag många gånger blir mitt ”sämsta” jag i mötet med mina föräldrar. Inte för att jag inte älskar dom eller vill dom illa, men för att föräldrar triggar igång absolut mest i oss. Dom fanns med från starten, dom påminner mig om flest delar i mig som jag har svårt att acceptera hos mig själv, sår, rädslor och försvar bubblar upp från vårt undermedvetna. Med det kommer en hög med projektioner. Därför känns det som att våra föräldrar är vårt slutgiltiga prov, den ultimata spegeln som bländar med svar och vägvisning kring vad som finns kvar att titta på, möta och läka hos oss själva. Hur relationen än är, så tror jag att alla parter har en längtan efter att älska och ta emot kärlek ifrån varandra. Det som ligger mellan är rädslor och försvar. Barnets desperata längtan efter kärlek och acceptans och en förälders längtan efter att bara få älska.
Anyway. Det jag märker är att saker förändras, jag är typ förvånad över transformationen som måste ha skett. Skrubbat med stålull i själens undermedvetna och putsat glasögonen med sprit. Det är som att jag växer in i mina föräldrar, det känns som att dom möter acceptans för den jag är i samma takt som jag gör det. Eller är det bara jag som ser det annorlunda. Ser klarare. Ser dom. Ser oss med allt mer ofiltrerat. Ser klarare i samma takt som kärleken och acceptansen för mig själv växer. Jag börjar landa i mitt eget värde. Förkroppsliga och uppleva att vi är alla ett, jag är större än det jag ser. Mitt värde är större än det jag någonsin kan tänka eller känna och när jag kan se det värdet faller rädslor bort. Triggers, projektioner och rädslor fallerar och behövs inte på samma sätt. Relationerna växer, jag blir rikare. Det känns som att jag håller på att vinna tillbaka mina föräldrar och det är så jävla stort. Livet blir bara rikare och rikare ju mer du kammar din själ. Det går verkligen att växa och utveckla relationer utan att båda parterna är med, relationen börjar alltid med var du har dig själv.
Så en guldstjärna i kanten till mig för väl utfört arbete. Kan inte uppmuntra er nog. Våga. Livet vidgas ut i oändlighet. Du växer och kan ta in det som egentligen finns runt dig och i dig hela tiden. Önskar jag kunde hålla varenda människa i handen genom den resan.
Puss <3
