Att leva bakom dekorerade murar

Någon gång i livet skapade jag mig en övertygelse om att livet är fint själv. Byggde murar, så vackert dekorerade att det är svårt att se rädslan som dolts bakom dom. Lärde mig att leva bakom murarna, spelade ett finslipat spel med omgivningen och mig själv. Precis så som majoriteten av oss gör. Lärde mig leva på kickar, vilade från mig själv med hjälp av lösgodis och kunde genuint inte se problemet. Jag hade kul. Älskade livet bakom mina dekorerade murar, det var allt jag visste. Ytliga förhållanden och en självständig charmig tjej som älskade att leva, älskade äventyren med sig själv. Andra var en last eller bara en spännande detalj.

Idag kan jag sakna den tiden. Men mitt upplysta jag kan se att ensamheten låg och lurade bakom lösgodiset och röran. Jag kan se att där bakom murarna finns det en aspekt av livet som inte går att uppleva. Gemenskap, kärlek och naken sårbarhet. Jag börjar se den delen av livet nu, plockar ner och luckrar upp sakta, sakta. Det kräver tålamod ifrån min omgivning och mig själv. Det krävs tålamod och förståelse för att kunna ta emot dom känslostormar som kommer med det. Känslokaoset som blir när rädslan för naken gemenskap bubblar upp och trycker bort, hatar, skriker och ibland flyr i förnekelse om att livet utan skydd är vackert. Där är jag idag. Pendlar mellan förundran över hur löjligt enkelt det kan kännas i någons famn mellan en djupt längtan och desperation efter att komma tillbaka till bubblan bakom mina rosa, leopardmurar. Där jag målat upp att allt var så enkelt.
Jag pendlar mellan glitter och dimma.

Denna processen får nog, eller jag vet att den får mina relationer med andra och främst Deborah att se ut som ett fucking jävla kaos många gånger. Rädslan hälsar på, vi skriker och bråkar för att sedan åter igen få landa i att se att längtat efter samma sak. Att få ligga i varandras armar med allt det som är. Ofta kan det vara så rörig i mina relationer idag att jag själv tappar fattningen. Hur kan det vara värt det, hur kan det här vara något att lägga energi på. Livet bakom rosa och leopard var så kul, det var enklare. Lättare. Min tvivel kommer på besök. Då vill jag ut och resa själv, kravlöst hångla på krogen, ligga i min egna säng och äta choklad direkt från bröstet. Då säger jag ofta att jag vill dra från oss. Drar från människor och stänger av mot dom jag vet kan erbjuda ett liv utan murar. Ibland saknar jag det som var då.

Sanningen är att det kändes enklare, därför är det lätt att sakna idag. Men jag vet att skulle jag stanna där skulle jag missa något stort som livet har att ge och är det något jag hatar i livet så är det att missa saker i livet. Jag har ärvt en jävla nyfikenhet av pappa som lockar mig mot att spränga barriärer. Jag vill allt, vill uppleva allt. Nu är det upplevelsen av mig och andra som står på tur i livet. Rädslan vinner sällan i mitt liv. Ser jag att jag är rädd, då går jag dit. För jag vet, jag vet att rädsla stänger dörrar. Jag vet att bakom varje dörr finns det mer av livet och det vill jag inte missa.

Det roliga, jävliga och finurliga är att jag kan inte gå tillbaka. Jag kan inte leva i samma förnekelse igen eller stänga dörren till insikten om att det finns något mer än självständighet. När jag åker iväg på mina upptåg idag känner jag saknad. Som en vilsen bebis som tar stapplande steg ut i verkligheten efter en dvala. Jag tar stapplande steg mot att släppa in och uppleva andra. Ofta hamnar jag i övertygelsen av att det händer så lite i mitt liv nu, tomt på upplevelser. Men i samma stund som jag skriver det vet jag att jag upplever och utforskar ett helt annat område i livet. Börjar om, bygger upp från grunden och ser mina murar luckras upp och fallera.