Självhat 2.0

Det känns som att jag håller på att hacka livet. Som att jag är sneaky jävel som knäcker kod efter kod. Just nu utmanar jag mig själv mer och mer i att stanna av, stanna upp och inte åka härifrån. Stanna och se vad som händer och sanningen är att dom där koderna träder fram och jag kan knäcka dom en efter en. Universum levererar lärdom! Det tog sin tid att knäcka den nöten, haha! 

Nu känns det som att jag har hittat en stor nyckel. Det känns som att från och med nu kommer allt att gå lite lättare. Skäms nästan för att ens formulera  vad det handlar om för jag vet att i skrift kommer det låta så banalt, lätt och patetiskt. Som att det borde vara klockrent. Men i mig känns det som en revolution och jag vet att jag inte är mer unik än någon annan i livets förvirring. 

Jag just nu i står startgroparna för att se att du skapar din egen verklighet. Det har jag sett ett tag men inte kopplat det till mig som person. Tanken är orsaken till lidande. Det är inte så lätt som det låter, det är inte som att vi medvetet väljer vad vi tror alla gånger för tankarna har luriga krafter. Vi får med oss falska övertygelser från när vi är små som vi sen bär med oss. Jag ser att självhat ligger som en djup programmering i mig och som försöker få mig ner i skiten. En genuin tro som styr handling, hur jag ser på mig själv och varit offer för själv-manipulation. Men jag börjar se igenom så smått, gå runt. Låta tanken få finnas och vända om genom att medvetet välja en annan verklighetssyn. Tacksamheten. Nyckeln. Allting öppnar upp för något fint om du bara kan skifta fokus. Att våga stå kvar i det och vända på det gör att jag ser att det inte finns några problem. Bara en annan utgång, upplevelse, sensation och visdom. När jag ser det och ser att jag kan välja vilken sensation och känsla jag vill vara med om är det som att livet öppnar upp med total närvaro. 

Som idag, jag har sagt till mig själv att jag inte vill titta på min telefon på morgonen. Idag gjorde jag det en iallafall och jag märker hur besvikelsen kryper på och tanken om att nu är hela dagen körd slår över mig och besvikelsen kommer som et brev på posten. Men så gör jag min tacksamhets övning och ser att genom att jag tittade på min telefon så fick jag frukost på sängen av Deborah för att hon såg att jag var uppe… En annan riktig och jag gick runt mitt eget självhat och fick en fin morgon. Jag vill nästan skratta åt situationen nu. Jag behöver inte tro på att jag måste veta vilken kopp jag vill ha på morgonen och känna skam över att jag inte vet, jag kan ta båda två för att jag är så rik att jag har möjlighet. 

Utgången ut blir att allt nästan känns fint, musiken blir njutning, det finns glädje i allt om jag bara ser. Livet känns plötsligt omättligt när jag tillåter mig själv att få vara i njutning. Nu vet jag att om jag faller ur en fin stund är det bara en bara en tanke snurr runt så är jag hemma igen. Jag kan se att jag är värd allting bortom mina felaktiga övertygelser och att livet är fint om tacksamheten kommer åt det. 

DÄR..! Kom en tanke som odlade skam för en stund, ”Men fy, du som har allting hur kan du inte vara tacksam för det Agnes. Du är kass och borde skämmas”. Nu när jag ser något fint och är glad för det vill huvudet inte låta mig vila i det. Tanken vill att det fina ska försvinna fort som fan för den tror jag måste lida för att vara värd något. Jag förstår egot och varför det håller på.  Men istället kan jag svara tanken genom att säga för mig själv att jag är tacksam för att jag ser nu. I verkligheten har jag tyckt att det varit svårt att ha allting och ändå inte tycka livet är kul. Skuld och skam för det. Nu ser jag att det bara är självhat som legat och gnagt och att det inte är jag som person som förstört allting i en otacksam, destruktiv dans. 

glitterdimma

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *