Känns som att jag alltid skriver det här. Men det är så sant, det är vad jag gör i livet. Men just nu ifrågasätter jag typ precis allt som finns i mitt liv. För att jag känner att något saknas. Det är tomt. Eller det känns som att det haltar. Ville åka till Öland för att backa, komma hem till mig men kom aldrig iväg för att beslutsångesten tog över. Btw…
Note to self: Beslutsångesten är alltid ett tecken på att jag behöver backa hem till mig. Ju mer velande jag är i, ju mer behöver jag backa. 

Ville åka till Öland för ro, vill till ateljé för att kunna skapa, vill utomlands för äventyr, vill till festival för gemenskap. Vill åka på charter med Deborah för att få tid i hop. Ser ni? Jag stövlar runt i extremerna, antingen eller. Men här sitter jag nu. Hemma i huset, själv. Deborah kommer om jag vill. Det är fest ikväll. Jag har en målarstudio i garaget och skogen två minuter bort. Allt finns här. Allt som jag vill till lever jag i. Så jävla komiskt ändå. Förstår vad min psykolog menar med att jag lever i extremer, antingen eller.Börjar även se vad hon menar med att kompromissa och leva i alla världarna. Allt det jag vill åka till är ju behov som olika delar i mig har. Behov och delar i mig som behöver få ta plats, synas och höras. Jag kan typ se att jag behöver skapa ett liv där alla delarna får ta plats. Jag behöver massa olika saker. Det här är vad jag ser:

• Lugn, vila, rutin och egentid för att komma hem till mig och ha en grund.
• Kreativitet- jag behöver skriva och måla för den inre konstnären och bohemen ska få frid.
• Närhet och gemenskap, min lilla treåring i mig behöver ligga i en famn och bli ompysslad med kärlek och vänner.
• Min inre rebell och tonåring behöver få skita i allt och gå min väg på egna ben och testa livet.
• Mitt inre driv och entreprenör som är väldigt bra för att nå resultat men är sjukt kritisk, hård och behöver kärlek för att förstå att det är okej att backa.
• Min inre 80-åring har all sin visdom, är klarsynt och klok. Min inre mamma till mig själv. Hon behöver lugn och vila.

Det känns tomt i mig för att vissa delar är svältfödda. Jag behöver komma tillbaka till ett liv där alla delar får ta plats. Försökte igår. Och idag… Igår slog impulsen på en kvart var jag redo att gå ut med familjen på dragshow, tanten i mig som vill ha lugn skrek högt i protest och den andra log högt. När den väl var fri och i action så fanns det inte en endaste liten lust att vilja gå hem.
Ville dansa i glitter och hade ingen slutgräns. Bara en annan del i mig som sa att det borde bli dags att gå hem. Vid halv fem fick min inre mamma till mig själv säga att nu är det dags. Så jag gick hem.

Fan alltså det blir sån konflikt i mig. Ser det klart. Ser allt som är och att allt behöver få ta plats men… Eller ah vänta nu! Kan det vara här det finns en självhat?! Jag ser behovet av att alla i mig ska få vara med men jag vill inte acceptera det. Dom olika delarna i mig vill inte vetas vid varandra. Det känns som att allt är fel, jag accepterar inte mina olika sidor och dom ligger i sån konflikt mot varandra. Det blir fet beslutsångest och missnöje för att jag pendlar så starkt och fort mellan extremerna. Att ta alla delar i min famn och öppet låta dom få finnas där är okej. Det är flera sidor som går emot varandra. Den drivande sidan vill inte missa en fest eller ett retreat, den som vill ha lugn och rutin vill inte vara bland andra.

Jag vet bara en sak, jag vill backa hem mer till mig för att se allt klarare och tydligare. Bland andra blir det så geggit, inkännande och intensivt för mig.

Tack och puss.
Pallade ni läsa detta är jag imponerad <3