Vi delar en naturkraft

Hade tänkt prata om utbrändhet, för att det varit närvarande i livet senaste veckan men lägger det på hold. Vill skriva om min kärlek för Deborah. Det vi delar. Vad som händer för oss.

Det har snart gått 1,5 år sen vi sågs första gången och det är märkligt hur det känns och hur det är. Det är den mest stormiga relation jag varit i, den som gjort mest ont. Den som skriker i eufori och i hat varje dag. Det måste se ut som kaos, det är kaos. Kaoset som blir när två personer öppnar sina hjärtan, släpper in och försöker tackla dom rädslor som kommer upp. Hon river upp varenda litet anknytningsmönster i mig, vi river upp varandra och läker på djupet. Mitt mind hatar det, mitt hjärta älskar det.

Igår var vi och lyssnade på Anna Ternheim som sjön:

I hope you feel the way I do
I hope you give yourself up too
I’m damned to feel the way I do
What have I done to fall so hard
For you

Såg på Deborah där hon satt vid min sida med sin hatt och försjunken in i musiken, kunde så relatera till dom orden. Ibland känns det som att min kärlek för henne är ett straff samtidigt som jag vet att det är den största gåvan. Jag vet att om vi klarar oss igenom våra första år tillsammans är vi svåra att rubba i framtiden.

Det är som att kärleken vi delar ligger alltid där under som en fet jävla naturkraft och bara är sådär självklar. Den övervinner, kommer fram när det är som jävligast. Den som gör att vi kan och vågar bryta oss loss och bryta oss igenom våra murar vi överlevt bakom. Naturkraft är det bästa ordet jag kan komma åt, orubblig, överväldigande, omskakande och helt jävla naturligt självklar.