Rädslan för att sakna

Klockan är tre på natten och mitt mind och mina rädslor (Guldstjärna i kanten till mig från det upplysta som inte skrev _jag har skapat_) har precis skapat ett mindre hus i helvete. Allt för att jag egentligen saknar. Har saknat Deborah.

Det är som att innebörden av att släppa in någon brutalt närmar sig mig. Jag har nog inte fattat det, vad det egentligen är att släppa in någon helt och fullt.
Jag börjar se att jag sällan släpper taget, att jag stängt av. Jag har någon gång plockat med mig en övertygelse om att det är fel och farligt att känna tillhörighet och behov av andra. Det gör för ont. Det jävliga är bara att jag har hittat en fantastisk tjej som jag älskar för mycket och som är för bra för att jag ska kunna smita i rädsla. Jag kan inte dra, hon är för bra. Så sakta ruckar hon på mina murar, slår sönder hela min världsbild med sin vackra existens. Och det gör ont. Så jävla ont. Eller är det kanske mest obehagligt? Nytt. Kanske hade jag bara målat upp en förtrollande fantasi kring hur det är att lägga sitt hjärta i någons famn.

Jag är livrädd för att erkänna att jag behöver henne, känner mig rädd för att känna saknaden som är ett plågsamt kvitto på det. Känner mig så rädd att jag hellre stänger av än att erkänna för mig och alla andra att jag behöver henne. Jag skäms för att sakna. Slår på mig själv för att jag saknar. Blir arg för att jag saknar. Det måste vara det här som är att släppa in, att tillåta sig själv att sakna. Möta känslan av att det är tomt när du är själv. Att erkänna att det är enklare och vackrare att ha med en vän till psykologen än att gå själv. Att det är okej. Att jag inte är dålig för det.

Något börjar hända med mig och fuck vilket motstånd jag har till det. Innan Deborah och kollektiv njöt jag av ensamhet, nu blir det tomt. Jag kan inte längre blunda för att jag saknar att jag möter avundsjuka just nu. Avundsjuka som jag varit så stolt över att jag aldrig har upplevt tidigare.

Det är bara att sakna eller lämna.
Så saknaden, upp till kamp.
Du ska få bli min vän.

Som jag så klokt predikade om på morfars begravning,
 Saknaden förtjänar att hyllas, den visar att du lever med någon som berikar ditt liv. 

glitterdimma

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *